Den som inte har diabetes eller inte lever nära en person med diabetes kan ha svårt att greppa det fantastiska med det här. Men för mig är det precis det som är det allra jobbigaste. Inte nålarna, inte att behöva fundera över vad jag ska äta och inte. Utan:
- Jag vet inte hur många nätter jag vaknat i panik och fått för mig att jag inte tagit något insulin alls på flera dygn. Bara slutat, liksom, glömt bort att jag har diabetes.
- Alla luncher när jag inte kommit på om jag tagit insulinet eller bara lagt fram fodralet på bordet.
- Alla kvällar när jag och J suttit och pratat samtidigt som jag sprungit fram och tillbaka och fixat, och så: hur var det nu då? Hade jag tagit kvällsinsulinet eller inte? Kvällsinsulinmissar är de allra värsta. Då är det bara att planera in en natt utan sömn. En natt med ständiga blodsockerkoller och klockan ställd allra minst varannan timme, och påfyllning av antingen insulin eller något ätbart.
- Fasan när jag tänker på hur det skulle bli att någon gång i framtiden bli dement, och verkligen glömsk. Överlever jag ens då?
Den här prylen visar hur lång tid som gått sedan senaste insulindosen togs. Det är genialt. Must have.
Inte minst kul, förstås, att det är en person med typ 1-diabetes som kommit på det. Och svensk, även om jag inte brukar vara nationalpatriot på det viset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar