Det okontrollerade

Just nu har vi inget vatten. Vattenläcka i nästan hela Vallentuna sedan en timme tillbaka. Inte går det att köra tvättmaskinen, det planerade kvällsbadet blir inte av och disken står på bänken. Mineralvatten har införskaffats.

Och både denna dag och gårdagen har vi ägnat åt sjukhusbesök med Gabriel, igen. Hög feber, bara att åka in enligt Sjukvårdsupplysningen eftersom det gått så kort tid sedan den förra sjukhusvistelsen. Så det blev Astrid Lindgrens barnsjukhus kl 15-22 igår, och uppföljande besök kl 11-14 idag. Gabriel är nu rätt trött på folk som petar honom i öronen, sticker honom i händer, armar och fingrar, kräver att han ska kissa i en mugg eller vill att han ska inhalera adrenalin. Men han pratar om fjärilar och helikoptrar, hästar och "ditåt". Så många ord!

En sak blev av enligt planerna denna helg: familjepromenad med lite fotograferande. Nej, förresten, två: hemtentafrågan är inskickad också. I övrigt blev allt väldigt annorlunda.

Jag tänker att jag borde ha långsiktiga planer för mitt liv, med mål och delmål. Skapa en väldigt strukturerad blogg. Ha ordning och reda hemma med fack för saker och ting. Skriva en roman utifrån en disposition, kanske ett fint lappsystem med en lapp för varje kapitel. Men det misslyckas liksom hela tiden, av olika skäl. Jag vet inte riktigt om jag borde gräma mig över det eller låta bli.

Det jag undrar är framför allt: lyckas andra sätta upp sina långsiktiga mål, organisera sina hem utan ångest, vara nöjda med att gå till sina jobb och bli uppskattade för det, tänka långsiktig karriär och se framför sig hur livet ska se ut om ett år? Är det mig det beror på att jag ständigt misslyckas med det där långsiktiga och organiserade? Litegrann är det nog en total omdisposition av min självbild som äger rum. Jag, som alltid har tänkt att jag är en organiserad och effektiv människa. Istället känns det som om jag går runt i cirklar, gång på gång. Biter mig själv i svansen.

Lätt är det att skylla på andra, och se dem som bovar i dramat. Det är faktorer utanför mig själv som gör att jag inte hinner, inte förmår. Men jag tror att jag gör det lite väl enkelt (eller svårt) för mig genom att tänka så.

Bra bubblor

Två saker jag har lärt mig om skrivande på sistone:

1. Det är när jag hittar en bubbla åt en person jag beskriver, skapar en fiktiv värld som vidgas och får växa till något större, som det blir bra. Inte vet jag riktigt hur det går till. Kan det handla om att känna någon sorts kärlek till och respekt för den person jag beskriver, kanske? Ironi funkar aldrig. En överlägsen berättarton funkar definitivt aldrig. Då blir istället konsekvensen att den fiktiva personen pressas in och ihop, begränsas. Jag gör henne mindre än hon är.
Kanske är det därför som det är så svårt att skriva bra barnlitteratur. Det är så svårt att sätta sig på samma nivå, på riktigt. Att ta den ambitionen riktigt på allvar. Det är så lätt att det blir lite ironiskt, lite överpedagogiskt, lite... respektlöst.

2. Det som jag tycker är mest spännande att läsa om är det som inte är tvärsäkert. Där det glider, svajar, vacklar. Jag menar inte yttre konflikter, utan att det beskrivs ett skeende där det för berättaren inte självklart finns ett rätt eller ett fel. I första hand tänker jag faktiskt inte på romaner och skönlitteratur, utan på artiklar, reportage och bloggar. Kanske för att det är då det ofta blir mänskligt, i mina ögon.

Antagligen gäller det här också för annat än skrivande? Förhållningssätt? Jag tänker lite på religionshistorikern Karen Armstrong, som jag lyssnade på i måndags när hon pratade i Adolf Fredriks kyrka.

Ingen fårskock, tack

Undrar hur det skulle vara att vara partipolitiskt aktiv i exempelvis Frankrike? (Jag vet inte egentligen, har knappt varit där. Men utifrån det jag läst mig till, inte minst i religionssociologin denna termin, är det en mer konfrontationsinriktad kultur. Det gäller att du står för din åsikt, och den ska vara din, inte gruppens. Den som vet bättre besked än jag får gärna kommentera.)

Tanken slår mig när jag är på väg hem från en inspirationsdag på Sveavägen 68 den 15 oktober. Japp, socialdemokratins högborg, och aldrig har jag sett så många nyfikna ansikten titta in genom glasrutan ut mot gatan. Jag är specialinbjuden, lite mittemellan outsider och en i gänget. Vi pratar om kommunikation och sociala medier, organisationsutveckling och kampanjer. Men också om ärlighet och rakhet, vikten av att kunna säga sin mening och stå för den istället för att prata bakom ryggen. Vikten av att man får vara den som säger ifrån, utan att bli utskälld för det. Och jag tänker på hur fel vi vi kanske har när vi säger att vi är sådana individualister i Sverige. Som jag ser det är vi ofta så rädda för att göra fel, göra något annat än det som förväntas i sammanhanget. Och det i sin tur leder till att resultatet faktiskt inte blir rätt. Det blir en fårskocksmentalitet. De riktigt bra förslagen kommer aldrig fram. Och det blir mer prat än förändring. Bara för att vi inte vill skilja ut oss från de andra.

Och nej, jag tror inte att det är unikt för dem som kallar sig socialdemokrater. Jag tror att det gäller för de flesta sammanhangen i Sverige. Normerna styr, man anpassar sig efter gruppen. I alla grupper. Och samförstånd är det som är bäst. Vi ska vara överens. Det är klart att det finns fördelar med det också, i vissa lägen, men det är tråkigt när det blir till ett överordnat syfte. Det kanske bara är i kärleksrelationerna vi har kommit ifrån det?

I fredags såg jag en stund av Skavlan, med Irshad Manji. Vilken människa: hon fångade mig totalt. En liberal muslimsk kvinna som pratar om vikten av att faktiskt ställa jobbiga frågor till människan du möter, istället för att avstå för att vara rädd för att förolämpa. Om du låter bli betyder det att du nedvärderar människor omkring dig - för du tror inte att de klarar av samtalet. Eller att du gör det.

Jag önskar mig fler samtal där det vågas lite mer. Och jag håller med Irshad Manji: jag tror att det ökar tilltron till och respekten för varandra. Jag tror att det gör oss mer mänskliga och fria.

(DN:s artikel om Irshad Manji idag gjorde mig lite trött, förresten. Det står att Irshad Manji pratar mer om normer och relationer än om religion. För mig är religion i högsta grad normer och relationer. Tyvärr hittar jag inte artikeln på dn.se nu, så jag kan inte länka.)

Om det som alla andra också pratar

Det är svårt det här tycker jag. Juholthistorien, alltså. Å ena sidan mediedrevet: hur ofta jagas en enskild person så här hårt? Och mitt under den hårdaste bevakningen ändras dessutom texten på riksdagens sida om vilka regler som gäller för att få ersättning för övernattningsbostad.

Så mycket rädsla för att vara "boven" i dramat. Bära skuld i någon form. Det gäller att rädda sitt eget skinn. Den där rädslan verkar nästan gastkramande.

Å andra sidan krävs det förstås att man kan lita på en partiledare. Jag vet i och för sig inte hur mycket jag litar på exempelvis Carl Bildt. Men det är jag, det.

Världsfestlig dans

Idag blev det afrikansk dans och sång på Världens fest i Åbybergskyrkan i Vallentuna. Gabriel stod och dansade mitt i ringen en stund, mellan oss körseminariedeltagare, medan vi sjöng Asikhatali. Underbart. Och roligt att träffa mina gamla instruktörer från Dansdojon sen åratal tillbaka - nästan tio, tror jag.

Mitt i sången blev det också lite resonemang om maktstrukturer, precis som en uppföljning av Niceville igår. Att vi behöver låta andra föra fram sin röst för att själva få plats för vår egen. Att det hänger ihop. Det är därför det inte riktigt funkar att bara tänka att jag satsar på mig själv, tänker jag. Det funkar inte att satsa på mig själv utan att också satsa på andra.

Saknar sången och dansen - ja, det är nog så. Samtidigt är det just nu skönt att inte ha fasta aktiviteter varje vecka. Behöver en ad hoc-termin.

Gabriel charmade alla vid buffémiddagen: lekte tittut och pratade om alla saker i rummet. Blommor, te, gaffel. Han lär sig nya ord varje dag, och lyssnar oerhört intensivt på allt som sägs även om han tycks vara sysselsatt med något helt annat. Bäst hittills är när han släntrade runt i köket medan jag och J satt kvar vid köksbordet, och jag sa till J: "Det kommer säkert till användning ändå" (om något vi köpt). "Säkert!" sa Gabriel med eftertryck och gick vidare.

Nu ska jag titta på Annie Leibovitz.

Livsrum

När jag pluggade i studentkorridor i Uppsala, på Rackarbergsvägen med delad toa/dusch och allt (att man stod ut!) blev jag ombedd att skriva på ett papper åt en korridorare. Vi kan kalla honom P. Det jag skulle göra, rent konkret, var att intyga att han ämnade bo ihop "under samboliknande former" med en annan man, när de fått kontrakt på studentlägenhet. Jag minns inte om det var ett krav för att få studentlägenhet att ha ett sådant förhållande, eller om man gick före i kön. Men två personer som hade olika kön behövde inte skriva på något papper, såvitt jag vet. Parentes: P:s pojkvän brukade också smusslas in i korridoren efter att alla gått och lagt sig, för att de inte skulle behöva avslöja för alla att han hade herrbesök på rummet. P kalkylerade med att det bästa var att hålla sin kärlek hemlig, bara för att den han hade valt råkade vara av samma kön. Det är helt galet.

Det som får mig att komma ihåg det här är filmen Niceville. 60-talets Missisippi, raslagar med bussar för svarta respektive vita och lagförslag om krav på separata toaletter för färgade hembiträden för att de inte ska sprida smittor till de vita. Det handlar om konventioner som genomsyrar och påverkar allt. Och, förstås, handlar det om hur man som människa ser på sig själv och på andra.

Jag tänker att 60-talet inte är långt bort. Mina föräldrar blev vuxna under 60-talet. Och jag tänker att vi fortfarande har så många förtryckarstrukturer, som får människor att huka sig, knäcka sig. Grupper, individer, världsdelar.

Visst är det en förenkling, det handlar om en film. Men jag blir ändå oerhört tagen av hembiträdet Aibileen som ständigt uppmanar sin skyddsling, det vita lilla barnet som säger att "you are my real mummy", att säga tre saker: Jag är snäll, jag är vacker, jag är viktig.

Hmm, jag har en del att fundera vidare på här. Det jag tänker är att det som jag uppfattar som så starkt är att drivkraften till att bryta sig loss finns hos varandra, samtidigt som det är de andra som riskerar att stänga till. Måtte vi se att vi kan öppna livsrummen för varandra, istället för att begränsa dem.

Normerna finns ju inte av sig själva: det är vi som skapar dem och upprätthåller dem.

(Jag tänker också att kyrkan har båda de här rollerna, och i filmen förekommer båda två. Ibland är den en befrielserörelse, som stärker och får människor att bryta sig loss. Ibland är den en bevarare av förtryckarstrukturer. Men det är kanske ett ämne för ett helt annat inlägg.)

Posttraumatiskt sjukhussyndrom

Tänk om vi inte hade åkt in? Det mal i huvudet hela tiden. Men det gjorde vi, på söndagseftermiddagen. Vi trodde att Gabriel hade borrelia, eftersom vi såg en ring runt hans fästingbett från i somras. Och dessutom hade han nära 40 graders feber, och var inte alls sitt vanliga jag.

Borrelia var det inte, trodde de på Danderyds sjukhus efter nästan tre timmars väntan. Däremot hade ett rött utslag under ögat blivit tydligare och tydligare under timmarnas gång: och det var läkarna oroliga för. Så oroliga att de uppmanade oss att åka direkt till Astrid Lindgrens sjukhus, definitivt inte åka hem. Det sattes också bedövningssalva så att det snabbt skulle kunna sättas en veninfart vid nästa anhalt. På Astrid Lindgrens sjukhus fick vi vänta i dryga två timmar till innan vi fick läkarbedömning. Samma svar där: risk för allvarliga biverkningar av hjärnhinneinflammation om inte antibiotika sattes in direkt. Så vi fick ett rum vid ett på natten, och Gabriel sträckte tacksamt ut sig i den enorma sjukhussängen. Så liten. Så sjuk - tänk om vi missat. Dödligheten är tydligen nästan total om man inte behandlar alls. Det går nästan inte att skriva.

Infektionsavdelning betyder att det finns alla möjliga smittsamma saker på avdelningen. Därför fick Gabriel stanna på rummet. TV i all ära, men det räcker inte för en aktiv ett och ett halvt-åring, inte ens om han är så sjuk att han inte ens har lust att äta pannkaka. Vi hade bästa rummet och det räddade mycket: utsikt över ambulanser, promenerande människor, parkvårdsbilar lastade med träd, och framför allt aktiviteten på helikopterplattan. Tur!

Fantastiska människor mötte vi också, med en kunskap i bemötande som gör en stum av beundran. Det är nog inte ofta Gabriel har skakat på huvudet så många gånger, men de pratade hela tiden med honom, inte med mig (jo, ibland, men jag tror det framgår vad jag menar). Sånt gör skillnad.

Antibiotikakuren fortsätter nu hemma, och redan på fredag blir det kanske dagis, om än inte en full dag.

Nu har jag lite posttraumatiskt sjukhussyndrom. Tänk om.
Men jag ska snart gå in och höra hans snusande andetag i spjälsängen intill vår säng. Och vi är hemma.