Två saker jag har lärt mig om skrivande på sistone:
1. Det är när jag hittar en bubbla åt en person jag beskriver, skapar en fiktiv värld som vidgas och får växa till något större, som det blir bra. Inte vet jag riktigt hur det går till. Kan det handla om att känna någon sorts kärlek till och respekt för den person jag beskriver, kanske? Ironi funkar aldrig. En överlägsen berättarton funkar definitivt aldrig. Då blir istället konsekvensen att den fiktiva personen pressas in och ihop, begränsas. Jag gör henne mindre än hon är.
Kanske är det därför som det är så svårt att skriva bra barnlitteratur. Det är så svårt att sätta sig på samma nivå, på riktigt. Att ta den ambitionen riktigt på allvar. Det är så lätt att det blir lite ironiskt, lite överpedagogiskt, lite... respektlöst.
2. Det som jag tycker är mest spännande att läsa om är det som inte är tvärsäkert. Där det glider, svajar, vacklar. Jag menar inte yttre konflikter, utan att det beskrivs ett skeende där det för berättaren inte självklart finns ett rätt eller ett fel. I första hand tänker jag faktiskt inte på romaner och skönlitteratur, utan på artiklar, reportage och bloggar. Kanske för att det är då det ofta blir mänskligt, i mina ögon.
Antagligen gäller det här också för annat än skrivande? Förhållningssätt? Jag tänker lite på religionshistorikern Karen Armstrong, som jag lyssnade på i måndags när hon pratade i Adolf Fredriks kyrka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar