Borrelia var det inte, trodde de på Danderyds sjukhus efter nästan tre timmars väntan. Däremot hade ett rött utslag under ögat blivit tydligare och tydligare under timmarnas gång: och det var läkarna oroliga för. Så oroliga att de uppmanade oss att åka direkt till Astrid Lindgrens sjukhus, definitivt inte åka hem. Det sattes också bedövningssalva så att det snabbt skulle kunna sättas en veninfart vid nästa anhalt. På Astrid Lindgrens sjukhus fick vi vänta i dryga två timmar till innan vi fick läkarbedömning. Samma svar där: risk för allvarliga biverkningar av hjärnhinneinflammation om inte antibiotika sattes in direkt. Så vi fick ett rum vid ett på natten, och Gabriel sträckte tacksamt ut sig i den enorma sjukhussängen. Så liten. Så sjuk - tänk om vi missat. Dödligheten är tydligen nästan total om man inte behandlar alls. Det går nästan inte att skriva.
Infektionsavdelning betyder att det finns alla möjliga smittsamma saker på avdelningen. Därför fick Gabriel stanna på rummet. TV i all ära, men det räcker inte för en aktiv ett och ett halvt-åring, inte ens om han är så sjuk att han inte ens har lust att äta pannkaka. Vi hade bästa rummet och det räddade mycket: utsikt över ambulanser, promenerande människor, parkvårdsbilar lastade med träd, och framför allt aktiviteten på helikopterplattan. Tur!
Fantastiska människor mötte vi också, med en kunskap i bemötande som gör en stum av beundran. Det är nog inte ofta Gabriel har skakat på huvudet så många gånger, men de pratade hela tiden med honom, inte med mig (jo, ibland, men jag tror det framgår vad jag menar). Sånt gör skillnad.
Antibiotikakuren fortsätter nu hemma, och redan på fredag blir det kanske dagis, om än inte en full dag.
Nu har jag lite posttraumatiskt sjukhussyndrom. Tänk om.
Men jag ska snart gå in och höra hans snusande andetag i spjälsängen intill vår säng. Och vi är hemma.
4 kommentarer:
Åh, vilken fasa! Jag vet precis hur den där post-traumatiska sjukhussyndromkänslan känns, vi har ju samma efter E's flyttolycka när vi kom hit. Tänk om...
Skönt att Gabriel verkar vara vid gott mod ändå - hoppas nu att antibiotikan gör susen fort!
Kramar!
Tack! Ja, det kommer liksom över mig lite när som helst nu, den där tänk-om-känslan. Världen darrar till.
Gabriel har varit glad idag, sovit lite mer än vanligt men annars är han helt okej. Skönt.
SNyft, blir otroligt berörd av detta. Tack gode gud att ni åkte in!
Blir tårögd när jag läser för vi har flera gånger läst om barn o ungdommar som dött av detta, så det är liksom stora skräcken. Men nu är det över. Stora kramar till er allihopa! Elise
Skicka en kommentar