Undrar hur det skulle vara att vara partipolitiskt aktiv i exempelvis Frankrike? (Jag vet inte egentligen, har knappt varit där. Men utifrån det jag läst mig till, inte minst i religionssociologin denna termin, är det en mer konfrontationsinriktad kultur. Det gäller att du står för din åsikt, och den ska vara din, inte gruppens. Den som vet bättre besked än jag får gärna kommentera.)
Tanken slår mig när jag är på väg hem från en inspirationsdag på Sveavägen 68 den 15 oktober. Japp, socialdemokratins högborg, och aldrig har jag sett så många nyfikna ansikten titta in genom glasrutan ut mot gatan. Jag är specialinbjuden, lite mittemellan outsider och en i gänget. Vi pratar om kommunikation och sociala medier, organisationsutveckling och kampanjer. Men också om ärlighet och rakhet, vikten av att kunna säga sin mening och stå för den istället för att prata bakom ryggen. Vikten av att man får vara den som säger ifrån, utan att bli utskälld för det. Och jag tänker på hur fel vi vi kanske har när vi säger att vi är sådana individualister i Sverige. Som jag ser det är vi ofta så rädda för att göra fel, göra något annat än det som förväntas i sammanhanget. Och det i sin tur leder till att resultatet faktiskt inte blir rätt. Det blir en fårskocksmentalitet. De riktigt bra förslagen kommer aldrig fram. Och det blir mer prat än förändring. Bara för att vi inte vill skilja ut oss från de andra.
Och nej, jag tror inte att det är unikt för dem som kallar sig socialdemokrater. Jag tror att det gäller för de flesta sammanhangen i Sverige. Normerna styr, man anpassar sig efter gruppen. I alla grupper. Och samförstånd är det som är bäst. Vi ska vara överens. Det är klart att det finns fördelar med det också, i vissa lägen, men det är tråkigt när det blir till ett överordnat syfte. Det kanske bara är i kärleksrelationerna vi har kommit ifrån det?
I fredags såg jag en stund av Skavlan, med Irshad Manji. Vilken människa: hon fångade mig totalt. En liberal muslimsk kvinna som pratar om vikten av att faktiskt ställa jobbiga frågor till människan du möter, istället för att avstå för att vara rädd för att förolämpa. Om du låter bli betyder det att du nedvärderar människor omkring dig - för du tror inte att de klarar av samtalet. Eller att du gör det.
Jag önskar mig fler samtal där det vågas lite mer. Och jag håller med Irshad Manji: jag tror att det ökar tilltron till och respekten för varandra. Jag tror att det gör oss mer mänskliga och fria.
(DN:s artikel om Irshad Manji idag gjorde mig lite trött, förresten. Det står att Irshad Manji pratar mer om normer och relationer än om religion. För mig är religion i högsta grad normer och relationer. Tyvärr hittar jag inte artikeln på dn.se nu, så jag kan inte länka.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar