När jag pluggade i studentkorridor i Uppsala, på Rackarbergsvägen med delad toa/dusch och allt (att man stod ut!) blev jag ombedd att skriva på ett papper åt en korridorare. Vi kan kalla honom P. Det jag skulle göra, rent konkret, var att intyga att han ämnade bo ihop "under samboliknande former" med en annan man, när de fått kontrakt på studentlägenhet. Jag minns inte om det var ett krav för att få studentlägenhet att ha ett sådant förhållande, eller om man gick före i kön. Men två personer som hade olika kön behövde inte skriva på något papper, såvitt jag vet. Parentes: P:s pojkvän brukade också smusslas in i korridoren efter att alla gått och lagt sig, för att de inte skulle behöva avslöja för alla att han hade herrbesök på rummet. P kalkylerade med att det bästa var att hålla sin kärlek hemlig, bara för att den han hade valt råkade vara av samma kön. Det är helt galet.
Det som får mig att komma ihåg det här är filmen Niceville. 60-talets Missisippi, raslagar med bussar för svarta respektive vita och lagförslag om krav på separata toaletter för färgade hembiträden för att de inte ska sprida smittor till de vita. Det handlar om konventioner som genomsyrar och påverkar allt. Och, förstås, handlar det om hur man som människa ser på sig själv och på andra.
Jag tänker att 60-talet inte är långt bort. Mina föräldrar blev vuxna under 60-talet. Och jag tänker att vi fortfarande har så många förtryckarstrukturer, som får människor att huka sig, knäcka sig. Grupper, individer, världsdelar.
Visst är det en förenkling, det handlar om en film. Men jag blir ändå oerhört tagen av hembiträdet Aibileen som ständigt uppmanar sin skyddsling, det vita lilla barnet som säger att "you are my real mummy", att säga tre saker: Jag är snäll, jag är vacker, jag är viktig.
Hmm, jag har en del att fundera vidare på här. Det jag tänker är att det som jag uppfattar som så starkt är att drivkraften till att bryta sig loss finns hos varandra, samtidigt som det är de andra som riskerar att stänga till. Måtte vi se att vi kan öppna livsrummen för varandra, istället för att begränsa dem.
Normerna finns ju inte av sig själva: det är vi som skapar dem och upprätthåller dem.
(Jag tänker också att kyrkan har båda de här rollerna, och i filmen förekommer båda två. Ibland är den en befrielserörelse, som stärker och får människor att bryta sig loss. Ibland är den en bevarare av förtryckarstrukturer. Men det är kanske ett ämne för ett helt annat inlägg.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar