När jag pluggade i Uppsala, och gick med i en nationsteatergrupp, leddes gruppen av en otroligt bra tjej som hade en del ovanliga pedagogiska knep. Ett som ofta dyker upp i minnet är att hon ofta, för att få uppmärksamhet, medvetet talade väldigt tyst och inåtvänt. Då stannade alla (mer eller mindre) upp i sina egna tankar, stim och stoj och började istället lyssna på henne.
Jag tänker på det när jag lyssnar på dagens predikan i Vallentuna kyrka, med ett resonemang som handlar om just det här (prästen menar att det var precis så som Jesus agerade). Den som skriker högst och lockar mest är sällan den som är intressantast. Det är istället den som står rak och trygg mitt i förvirring och kaos - den som lyssnar mer än försöker slå sig fram, bjuda på allsköns lockbeten, kämpa för att nå ut och "nå målgruppen".
5 kommentarer:
Hmm.. Intressant. Som själv varande en babbelmaja blir jag dock ibland provocerad av tysta människor. Jag känner ibland att tysta människor lägger över det sociala ansvaret på andra och sedan tar sig rätten att bara vara kritiska till det som sägs och sker. Man är ju inte automatiskt mer vis för att man håller inne med de pladdertankar som andra säger högt. Tycker detta är lite ett manligt-kvinnligt beteende också. Män ska vara tysta och pilla med sitt och kvinnor socialiseringsbabbla, sedan får männen all uppmärksamhet när de väl öppnar munnen. Har blivit ännu mer medveten om detta sedan jag fått barn. För det blir väldigt konstigt för barn att vara i helt tysta sammanhang. Ofta tar kvinnorna då över och börjar prata och skapa en social samvaro, medan männen kan göra lite vad som helst.
Tystnaden går att missbruka, menar jag. Vad tycker du om det perspektivet??
Eller så är jag bara avundsjuk på att jag aldrig kan hålla snattran..
Var i Vallentuna bor ni förresten? Jag är så sugen på att skaffa stuga i Ekskogen.. Men min tyste make (he he) stretar mot.
Tack för kommentaren! Jag kände när jag läste om mitt inlägg att det blev för mycket fokus på direkt tystnad. Det jag tänkte på var egentligen frånvaro av högljudda rop, tjat, lock och pock. Och jag tänkte såväl på marknadsföringstrick hos diverse organisationer som på enskilda människor.
Men jag håller definitivt med dig om att kvinnor ofta får ansvaret för socialiseringspratet. En kvinna som är tyst och drar sig undan sådant ses som blyg eller högfärdig, medan en man är lite hemlighetsfull, alternativt som han är helt enkelt (rätt grov generalisering, men inte helt utan korn av sanning tror jag).
Sen var det intressant med din känsla av att bli provocerad av tysta människor. Jag har i långa perioder varit en sån, och är det nog i vissa sammanhang (där jag känner mig obekväm) fortfarande, även om tillfällena blir allt färre. Anledningen till att jag är tyst då är inte att jag vill lägga över ansvaret på andra, utan att jag känner mig "fel" och tänker att det jag har att komma med inte är så intressant ändå. Då blir jag jätteavundsjuk på andra som går fram och säger det de tycker utan förbehåll.
Hm, nu har jag gått och tänkt på det här ända sen igår, och måste lägga till en sak. Varför måste vi kvinnor prompt _ta_ ansvaret för socialiseringspratet? Varför inte lägga ner, om vi inte har nån lust? Upp till kamp för alla människors rätt att slippa socialiseringsprat om man inte har lust med det! Och barnen får väl lära sig att mamma också vill ha det tyst ibland - om inte annat får hon väl påpeka att det inte bara är pappa som har rätt att sitta och slappa?
(på aggro-humör ikväll)
Eller hur, jag ska testa det på släktveckorna i sommarstugan, där det är 90 procent kvinnoprat och 90 procent män-med-egna-projekt-tid..
Förresten såg jag inte att ditt inlägg började med nationsteatergrupp i Uppsala. Det har jag också gått i!!!!
Skicka en kommentar