Ja, alltså, villor såsom i ordet villfarelser. Idag var det dagisavslutning på nya dagiset - stackars M känner sig inte hemma på vare sig gamla dagisets avslutning eller den på det nya, och ville inte sjunga med på något av ställena. Deltagande personal kommer fram och säger att "det kan man väl förstå" medan jag själv mest är jätteglad över att jag har en så tuff dotter som vägrar vara med när hon inte har någon lust.
Men: alltid när jag kommer till en sån avslutningsdag tittar jag på de flesta andra föräldrarna och får för mig att jag tillhör en generation yngre. Som om de skulle kunna vara föräldrar till mig. Frågan är vad känslan beror på? Är det a) att de flesta helt enkelt är äldre än jag, b) att jag har dålig koll på min egen ålder och inte förmår se att jag minsann är lika gammal som de andra, c) att minnena från mina egna skolavslutningar och liknande sitter så starkt i mig - och då var förstås alla föräldrar ungefär lika gamla som mina egna, vilket gör att jag liksom har dubbla tidsperspektiv?
Nån som känner igen sig, eller tror sig ha en förklaring?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar