Nu är han döpt, bebisen. Numera med två mycket märkbara tänder. Han log mot prästen i kyrkan och var på sitt allra charmigaste humör hela dagen. Jag var också rätt glad, tror jag. Men så här i efterhand är jag helt matt. Tror i och för sig att en ganska långvarigt hopsamlad sömnbrist, orsakad av dagisinskolning och dopförberedelser i kombination med mycket förkyld make och tanddebuterande bebis, har satt sina spår.
I huvudet ligger ständigt Marie Fredrikssons Sparvöga som någon sorts, ja vad heter det nu igen då... ja ni vet. Bakgrundsmusik. Citerar ur minnet och hoppas det är rätt:
Åh lilla sparvöga
flyg över ängarna
dröm dina drömmar
så länge du känner
liv
- känner liv
Tiden den går
livet är så kort
alltför kort
för att gömmas bort
Så gör vad du vill
och blomma ut
njut av din spegelbild
vår tid är nu
Det jobbiga är att jag just nu inte kan hitta något viktigare än att vara med mina barn. Inget annat som är viktigt nog att lägga 8 timmar om dagen, 40 timmar i veckan, på. Varför skulle jag välja att gå till ett dammigt kontor och göra det som någon annan säger åt mig att göra istället, om jag fick välja?
Och när jag skriver det känns det som att jag stryper mig själv, som feministiskt medveten människa. Självförverkligande, människa! Du kan inte leva genom dina barn! Tänk på pensionspoängen!
Men inget har lärt mig så mycket om mig själv som den tid jag har tillbringat med mina barn. Inget ger mig mer lust att skriva, läsa, utveckla mig, vara mer av den jag är.
Visst, ibland kan jag längta efter att få äta lunch i lugn och ro, få tänka en tanke till slut, gå en spontan promenad utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Men den tiden kommer vare sig jag vill eller inte.
Puh. Hur blev det så här?
(Att minnas för egen del: man ska blogga spontant. Det är då jag själv får ut något av det. I förväg uttänkta inlägg ger nog inget vare sig till mig själv eller någon annan. Glad för dagens insikt.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar