Hiphopdunk, och kroppen glider, liksom lägger sig på plats åt sidan. Precis rätt gung, landar en sekund efter basrytmen.
Det är ett danspass på Friskis och Svettis, det bästa passet jag vet. Och aldrig förut har jag känt den totala frånvaron av skam som nu. Total njutning i stunden. Kraftfält som smittar av sig. Den jag är: från skolans skämsdansundervisning, svettiga händer, frånvaro av taktkänsla, förlägna leenden inför förväntat hånfulla skratt, brist på attityd. Det har jag uppfattat som mig själv i sådana situationer.
Åtskilliga dansterminer senare, efter åratal av funderingar, åratal av brottningskamper om vem jag är och ska vara, vad som förväntas av mig, vilken roll jag förväntas uppfylla. Men nu: min kropp gör det jag vill och vilken attityd jag ska ha bestämmer jag alldeles själv. Jag är den oslagbart coolaste på detta pass (om någon annan tycker likadant om sig själv spelar verkligen ingen som helst roll).
Men inte hade jag kommit dit genom att stå och intala mig att jag duger som jag är. Lite mer har det krävts.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar