På väg hem från en eftermiddag med kommunens rektorer, skolledning och skolpolitiker tänker jag att det är ett skämt, det där med att politiken inte har några visioner. Det har varit en dag full av strategiprat om hur eleverna ska få större lust att lära sig läsa, om hur lärare som är enormt bra på sitt jobb ska belönas och om vad som är viktigt att prioritera. Nästan så att jag får lite uppblåst hybris: jag är med och skapar allt ramarna för allt det här viktiga. Det som bär samhället.
Bussresa hem medan fågelkvittret skär in genom fönstret, en sjunkande sol låter sina strålar rinna längs horisonten. Jag slötwittrar lite och hittar en länk som stör friden helt och hållet. Barn blir monster för att samhället tillåter det, står det i en text från en fältarbetare i Angered. Allra viktigast i texten: "Framför allt måste vi skapa ett samhälle där unga inte föds in i hopplöshet och vanmakt." Det är just det. Det går inte att ha det så. Det är där det blir en knut i halsen, och där som benen bär mig iväg till nästan vilket möte som helst. Men hörni: vad är det vi ska göra? Nu tar vi reda på det, och gör det. Bara så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar