Dialogbrottningar

Alltså, jag har problem. Varför är det så fruktansvärt svårt att skriva dialog - så att den blir riktigt, riktigt bra?

Nu har jag i alla fall arbetat om min inlämningstext. Plockat bort alla beskrivande verb, som jag inte fick ha kvar enligt flera kommentarer. Nej, i dialog får man bara säga "hon sa" eller "han sa". Inte "ropade", "fräste" eller "fnittrade". (Fast den hårdaste kommentatorn hade sagt att jag hade för många adverb, vilket fick mig att småle lite överseende.)

Jag känner förstås igen att jag har läst det där i ett antal böcker om skrivarkonsten, när någon påpekar det. Däremot tycker jag att det är otroligt svårt att se det i min egen text, innan någon påpekar det. Antagligen är det därför som det är så bra att ha läsare under processens gång.

Men, ett stort men:
Jag plockade upp min kvällsläsning efter att jag hade hämtat mig efter kritiken. Himmelsdalen av Marie Hermansson: en i mitt tycke riktigt bra bok. Och recensenterna verkar tycka likadant. (Jag var tvungen att kolla upp det för att säkerställa att det är kvalitet jag pratar om: "ytterst välskriven" skriver GP, "helt enkelt utsökt" skriver Vi.) Nånstans på sidan 56 hajade jag till: det vimlade av beskrivande dialogverb. Muttrade, hojtade, mumlade, förklarade. Inte hade det stört min läsning?

Igår kväll läste jag Lotta Geffenblads Prick och fläck snöar in för Minna. Hon har bland annat fått Elsa Beskow-plaketten, surfade jag mig till. Och här finns det "hojtar Fläck", "tjoar Prick" och "tycker Fläck".

Hm. Är det någon idé att bry sig om de där stenhårda reglerna egentligen?

Uppdatering 3 april: diskussion på kursportalen ger vid handen att jag hade rätt. Om det känns rätt, vill säga. Stöd från både kursare och lärare. Tack för det! ;)