För att komma igång med skrivandet har jag börjat med små "kladdmålningar". Inga krav på att det ska bli något, bara sätta igång med färger och mönster och hjärnan behöver inte prestera. Där, i det flödet, kommer kreativiteten fram. Där kommer ofta lusten att skriva min historia, fast jag en stund tidigare hade kom-igång-ångest. Rädd för att det som jag får ur mig papperet inte ska bli bra, inte perfekt.
På DN:s insida idag finns en fråga från två tjejer som undrar hur de ska göra för att komma över sin självkritik, som hindrar dem från att göra vad de vill. De är i 20-årsåldern, och jag beundrar dem så för att de redan inser att deras perfektionism hindrar dem.
Jag har tänkt att jag är lite perfektionistisk med vissa saker, men att det är en styrka. Det gör att jag fixar ett skrivjobb galant, till exempel. Att mina kollegor kan lita på att det jobb jag lämnar ifrån mig har bra kvalité. Först för något år sedan slog insikten ner: det där perfektionistiska draget håller mig fången. Jag bjuder inte hem folk för att jag tycker att jag har det stökigt, fult, sämre än andra. Jag outar inte min blogg, för jag tycker att andra bloggar bättre än jag, med underbyggda argument, berättelsekonst och kunskap. Jag använder inte Twitter på det sätt jag skulle vilja, för jag är inte sådär härligt rolig och slagfärdig. Jag blir inte präst, för jag tänker att jag inte är tillräckligt intresserad av Bibeln. Jag försöker undvika att hålla föredragningar på jobbet, för det finns andra som gör det bättre än jag. Och så skyller jag på att samhällets tendenser är perfektionistiska och reducerar människan till ett ideal.
Men det är ju jag. Det är jag själv som säger att jag inte duger. För varje sak jag gör kommer det gnagande hugget: "Det blev nog fel. Jag borde nog ha gjort på något annat sätt."
Det finns ingen hejd på allt jag har sagt nej till för att jag inte har trott att jag kunnat. Barnridlärare när jag var 15, körledare när jag var 18, krönike- och artikelskribent från gymnasietiden och framåt, ledande positioner i organisationer från att jag var 18. En del tycker att de har för svårt för att säga nej. Jag tycker att jag har för svårt för att säga ja till mesta som verkligen får mig att växa. Till det mesta där det är troligt att någon annan skulle kunna klara det bättre än jag. Istället för att be om stöd för att klara uppdraget själv säger jag nej. Och så klagar jag på att människor inte ser min kompetens. Hallå liksom, jaget: det är inte så konstigt.
Åtminstone periodvis finns inte samma direkta jämförelser när jag skriver något skönlitterärt. Det är ingen annan som kan berätta just min berättelse, utifrån det som finns inne i mig. Mitt jag behövs, det är inte ivägen.
Å, vad jag önskar att jag lyckas förmedla det till mina barn. I så många situationer som det bara går. Vet det: ditt jag behövs, det är inte ivägen.
(Man kan tycka att det här är ett i-landsproblem. Men jag tror inte det. Jag tror att det går utöver det. Först när tillräckligt många människor tror att de kan förändra maktbalansen i världen, att de kan få andra att agera i klimatfrågor, att de kan få saker och ting att hända - först då händer det.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar