Det är bara att konstatera: teater är bäst. Bättre än böcker, film, dans, TV, radio, musik, allt annat. Inget annat kan bjuda in mig till en annan verklighet som teater kan. Inget annat får nuet att vara lika mycket nu och skapat av alla som finns där just då.
Peter Pan är en historia som jag inte minns att jag hade några särskilda kopplingar till som barn, faktiskt. Tror att jag upplevde den som alltför fokuserad på äventyr och action. I Stadsteaterns uppsättning är det visserligen helt fantastisk scenografi och aldrig någonsin händelselöst. Men den har ett rätt tungt fokus på att vara människa. Frihet eller tillhörighet, egocentrering eller att se andra, tolkningar och val, tanke och handling. Som scenen när en skadad Wendy ligger ensam medan de andra gafflar om vilka storartade insatser de skulle kunna bidra till för henne. (Kanske är det bara så att den talar väldigt mycket till mig just nu... så skulle det förstås kunna vara.) Eller när kapten Kroks rädsla kryper fram och det påverkar hela gruppen.
Möjligen hade jag kunnat tänka mig att stryka en del av diskbänksrealismen - säkert tänkt att vara rolig för de vuxna, men jag tyckte det bröt av - för att istället gå mer wild and crazy när det gäller könsrollerna. Längtan efter mamma - kanske kan den uttryckas lite mer nyanserat, jag tänker på vad mammabilden kan tänkas handla om? Typ kärlek?
Men ett svindlande äventyr är det. Rökmaskiner och flygturer och piratskepp, och så trädet mitt bland de borttappade barnen. Trädet är magnifikt. Och tvillingarnas tvångsbeteenden när det gäller fysisk beröring.
M var dessutom väldigt, väldigt nöjd och hade inga som helst problem med att sitta stilla i drygt en timme + knappt en timme. Det är en familjeföreställning från 6 år.
Uppdaterad med länkar till några recensioner. Här märker jag att många berömmer genustänket i föreställningen. Vid närmare eftertanke är det nog inte könsrollerna jag menar, utan kärnfamiljsnormen. Men jag förväntar mig kanske för mycket.
SvD
Kulturbloggen
UnT
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar