Ett ont-inlägg

Ursäkta. Det här blir lite självömkande.

Det här med att ständigt ha ont. Rätt många har det, har jag förstått. I en fot, en hand, huvudet, handlederna, höfterna. Jag tänker på det här med uppmärksamheten, att det att ha ont gör att det är omöjligt att ha lika mycket fokus på världen runtomkring. Och jag tänker att det är lite bra att komma ihåg när någon i omvärlden verkar bete sig lite slarvigt eller nonchalant mot andra människor. Det är inte okej att göra det, förstås. Men olika kroppar ger oss olika mycket spelrum. Gör spelplanerna olika.

Att jag tänker på det beror på min frusna axel (frusen skuldra). Det kom smygande, med lite värk i överarmen i höstas. Plötsligt kunde jag inte riktigt klä på och av mig som vanligt (ni skulle bara se vilka konstiga manövrer jag håller på med för att få av BH:n, till exempel). Sen satte det sig i axeln. Det blev svårt att lyfta tungt, och alla vridningar kändes som ett hugg som ibland fick mig att lägga mig på köksgolvet för att inte skrika högt. Men nu tror jag att jag har lärt mig. Nu vet jag att jag inte kan vrida, inte lyfta, svårligen få upp armen i rätt höjd för att få i schampot i duschen. Så är det just nu. Det positiva är att det blir bättre. Så småningom. Ingen vet när, dock, det kan ta ett par år.

Småbarn som vill lyftas uppför trappan, garageuppfart som ska skottas, matkassar som ska bäras, kläder som ska på och av överkroppen, träningskort att utnyttja, dans som fritidsintresse, dotter som vill ha sällskap på skridskobanan. Och svårt att hitta vettiga sovställningar, inte minst, trots Alvedon. Axeln är som den är, liksom.


Undrar hur det blir sen, när det försvinner. Kommer smärtminnena att finnas kvar i huvudet som ett spår, eller kommer jag att använda armen precis som innan igen?