Makten över tanken

Jag verkar komma tillbaka dit gång på gång, så här i Facebook-eran då man översköljs av andras tyckanden och tänkanden i snart sagt varje vaken stund. Men det har alltid intresserat mig, och det var med bultande hjärta som jag kastade mig över boken Makten över tanken som jag hade som kurslitteratur första terminen i Medie- och kommunikationsvetenskap.

Just nu läser jag Kafka på stranden av Haruki Murakami. En bok som många tipsat mig om, men hur kul kan det vara att läsa en 60-årig, japansk manlig författare har jag tänkt - full av fördomar. Nu skäms jag djupt och bugar mig i förundran. Den är helt oslagbar. En kombination av Mare Kandre, Joan Didion och så lite Bulgakov på det. Och så ännu mycket bättre, fast samtidigt mer lättläst. Läs den, njut den, insup den.

Vart skulle jag komma? Jo: efter ungefär en tredjedel kommer ett ganska grymt och psykologiskt jobbigt avsnitt. Orden skapar bilder som jag inte vill se, handlingar som jag inte vill föreställa mig. Och de etsar sig fast, vill inte släppa. Jag tänker på en författare som i en intervju berättade att han skrivit om en episod då någon misshandlar en hund, och sedan fick han arga läsarbrev då han kallades djurplågare och allt möjligt annat otrevligt. Det han hade gjort var alltså att i ord beskriva en hundmisshandel. Inga som helst bevis för en koppling till verkligheten fanns det. Men bilderna blev så tydliga hos de som läste, och gjorde dem så upprörda.

I Ingmar Bergmans film Persona finns ett inslag med en munk som brinner, ett dokumentärt inslag filmat i verkligheten. Ett självmordsuppdrag var det tydligen, ganska uppmärksammat i dåtidens medier då det skedde. När vi såg filmen reagerade J och sa "får man visa sådant för publik utan att förvarna?" Ja, får man det? När det är ett autentiskt fall, och inte fiktion?

I tidningarna för någon månad sedan stod det om ett barn som klämt sig i en sjukhussäng på en vårdcentral och dött av skadorna. Det var inte så många detaljer som berättades, men min hjärna börjar ändå spela upp bilder i en egenpåhittad film. Gång på gång. Jag behöver inga färdiga bilder, det är plågsamt ändå. Får man berätta sådant?

Självklart måste man ta ansvar själv. Klarar jag inte av att läsa dödsannonserna i tidningen utan att bryta ihop så måste jag göra det. Kan jag inte läsa deppiga romaner så får jag låta bli. Men jag tycker ändå att det är spännande att fundera över: vilket ansvar har den som skriver eller publicerar för andra människors tankar?

Konturer

När jag inte är där börjar jag tänka att jag kanske inte är särskilt troende ändå. I synnerhet när andra mentalt knuffar iväg mig, hela tiden. Från andlighet, religion, att tro.

När jag är där hittar jag botten i mig själv. En rasande, flödande "just do it-känsla", och samtidigt att det räcker så helt och fullt att vara jag. Att inte skämmas för begränsningarna.

I det svårfångade, motsägelsefulla blir mina egna konturer tydligare.

Jag ser Sarah Moon på Fotografiska och slås av just det: att det som inte är så tvärsäkert kräver så mycket mer av mig som betraktare, aktiverar mig.
Jag läser Stockholms stifts förklaring till sin kampanj "Ja till respekt". Och jag är så glad för varje stund jag vågar tro.

Spegling

Ibland står tiden stilla. Är det mitt barn jag ser, eller mig själv i henne?

Adrenalin

Nej, det är nog dags att plocka bort skötbordet. Imorse slängde sig G handlöst framåt. Jag hade ena handen på ryggen på honom, skolad av bvc, men inte hjälpte det. Fångade honom lyckligtvis en decimeter från kakelgolvet, huvudet rakt ner. Och jag ser scenariot passera framför mig, gång på gång. Men allt gick bra rent fysiskt.

M har denna helg:
* målat rosa och gula blommor på en vit soffa i Täby centrum, och det var helt tillåtet dessutom (konsthelg, "Spirit of art")
* varit på bio och räknat antalet sittplatser i salongen (60)
* varit på äventyrsgympa varvid det bästa var att hänga i romerska ringar med fötterna uppåt
* blivit imponerad av att min sånglärare var med i Bolibompa
* informerat om att när snigelbarn fyller år gör deras mamma en lövtårta åt dem.

Monstervärld

Ja, det är det där med köttet igen då. Dagens stora nyhet i SVT, Aftonbladet och diverse andra medier: att tre dagar gamla grisar kastreras utan bedövning. Inte några få, utan alla i Sverige (med några ytterligt få undantag, t ex Ängavallens). Trots att EU år 2001 tog beslut om att avveckla den hanteringen.

Jag hade redan förstått det via "Eating animals" och Djurens rätt. Men jag klarar ändå inte av bilderna. Klarar inte av vetskapen om att en massa människor utför det med grisbebisar varenda dag.

Kanske, kanske händer något nu. Nu ska tydligen bönderna själva få bedöva. Vad jag förstår finns det dock bättre alternativ än kastrering - det finns ett vaccin man skulle kunna ge istället, mot den så kallade galtsmaken. Men det är för dyrt för grisindustrin.

Med tanke på hur köttpriserna har utvecklats de senaste trettio åren (blivit billigare, medan allt annat blivit dyrare) kanske det inte skulle göra så mycket om köttet blev lite dyrare?

Ett steg till tog jag efter Eating animals: slutade äta fisk och skaldjur. Inget med ett ansikte, som min kollega säger. Skulle vilja bli vegan. Men där går min bekvämlighetsgräns. Om jag vore singel och utan barn - inga problem. Just nu känns det alltför knöligt. Men jag är jätteinspirerad av min nyblivna vegan-kollega.

Fast det gäller att fortsätta påverka industrin ändå. Så gott det går.

Monstermamman

Frågan är: är det jag som är en monstermamma som ställer extremt höga krav på mina barn - eller är det alla andra som curlar absurt mycket?

Är det konstigt att förvänta sig att en femåring ska kunna gå 15 minuter i promenadtakt till förskolan, och hem igen på eftermiddagen? Mina Komet-kollegor verkade i alla fall tycka det. Det kom diverse förslag om att sätta henne i vagn (en femåring...?), skjutsa henne i pulka, leka små lekar längs hela vägen. Men framför allt verkade alla tycka "ojoj, stackars barn".

Däremot kan man skjutsa sitt barn i bil de 500 meterna till gympasalen för en timmes intensiv träning. Man kan stressa hysteriskt efter dagis för att trycka in en macka i barnet innan man ska skjutsa iväg det till dans/ridning/kör/whatever aktivitet man ska ha. Sånt är stärkande på alla sätt.

Och vad gör man om bilen råkar gå sönder? Överlever man ens då?

Nä, jag vet inte. Ibland förstår jag mig inte på invånarna i den här kommunen. Ursäkta utbrottet - jag skyller på den stundande fullmånen.

Att bygga ett samhälle

En utgångspunkt i Kometprogrammet, föräldrautbildningen med syftet att minska antalet konflikter i hemmet, är att man som förälder ska ge mindre uppmärksamhet åt det oönskade beteendet och mer uppmärksamhet åt det önskade. I Ann Heberleins bok om ansvar skriver hon att de som mobbar ofta får mer uppmärksamhet än de som mobbas, de i klassen som stökar får mycket mer tid än de som gör det de förväntas göra. Nej, det är inget nytt i det här.

Men: här hemma på kvällen sitter vi i soffan och börjar prata om fotbollshuliganer och övervakningskameror, av någon anledning. Samtalet går vidare och vi hamnar bland brottslingar och fängelsestraff. Och jag tänker att det är likadant här: det är de som bryter mot reglerna som uppmärksammas, som strålkastarljuset riktas mot.

Kanske borde de som följer reglerna uppmärksammas mer - som samhällsmedborgare, medskapare av samhället? (Kanske är jag amerikansk i tanken här. Vet inte. Men det satte igång nya tankeprocesser i alla fall.)

Antagligen sitter dagens lunchsamtal kvar i mig, funderingar med vännen S på hur utvecklingen i samhället egentligen kommer att gå. I vilken riktning går vi? I skrivande stund dök Nina Björks text från gårdagens DN upp i medvetandet också: Vi är inte vårt marknadsvärde. Läsvärd - och handlar i högsta grad om vad det är att bygga ett samhälle. Vad kan öka viljan att göra det?