måndag 31 januari 2011

Självrespekt och handlande

På många håll i självhjälpslitteratur pratas det om självkänsla. Öka din självkänsla! Jag har känt mig skeptisk. Det känns både egocentrerat och väldigt sorgligt att man själv ska behöva stå framför spegeln och säga till sig själv att man duger, bara för att man är den man är. Så ensamt. (Men visst, människor är ensamma, även om jag skulle önska något annat.)

De är så frikopplade från det jag tycker är att vara människa, de där metoderna för att öka sin självkänsla. Från det att vi föddes har vi ju haft relationer till andra. Speglat oss i och låtit oss bli speglade av andra. Kan man plötsligt bara skala bort allt det? Alla lager av påverkan och influenser som alla andra människor haft och fortfarande har över en? All den påverkan och den makt åtminstone över tanken som man själv har över andra, som till och med den mest maktlösa människan har (jag tänker på den hemlöse mannen invirad i en filt som ligger under Kungsbron, bara ett stenkast från porten till mitt jobb - han har en hel del påverkanskraft på människors tankar, är jag rätt säker på).

Jag läser Ann Heberleins bok Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar. Hon skriver att individens självrespekt är viktigare än hennes självkänsla. Det handlar om att respektera sitt jag och sitt eget värde som den tänkande, kännande och handlande människa man är. Se att mina handlingar räknas. För det är ju så jag gör skillnad: genom att stå för den jag är och agera på ett som jag tycker riktigt sätt. Det är så jag bryr mig om mitt liv, som jag har fått. Det enda liv som jag är säker på att jag har. Och jag påverkar andra i allt jag gör. I vad jag säger, vad jag inte säger, mitt kroppsspråk, de avtryck jag lämnar efter mig. Hisnande. Och det ställer krav.

När jag började på mitt förra jobb var jag med på en konferens. Det ställdes ett antal värderingsfrågor och man skulle räcka upp handen om man höll med. Jag märkte att jag svarade fel på den viktigaste av dem: Agerar varje människa alltid på toppen av sin förmåga, i varje given situation? Jag räckte inte upp handen. Jag var ensam. Större självinsikt eller dystrare människosyn än de andra, vad vet jag. Men när jag läser Heberleins bok blir jag bekräftad i det svar jag gav då. Om man tycker att Bertil agerar på toppen av sin förmåga när han genomför ett bankrån: hur kan man då straffa honom för det? Nej: en människa äger alltid sitt värde som människa. Men hennes agerande i en given situation kan underkännas. Det duger inte, som Heberlein uttrycker det.

Boken är superspännande. Jag återkommer nog i ärendet.

2 kommentarer:

Jenny sa...

Delvis är det nog en fråga om "etikettförbistring" tror jag - inte alla skiljer på självkänsla och självrespekten du skriver om här. Jag har inte sett det så förrän nu - däremot har jag noterat och backat bort ifrån en känsla av att mycket av självkänslotänkandet är så... passiviserande, deterministiskt. Jaha - och sen då? Hm - svårt att förklara. Men för mig har självkänslotänkandet inte lett någon vart, det är som en låga som brinner ut och sen är det inte mer med det.

Spännande - jag har tänkt att jag skulle läsa just den av Heberleins böcker många gånger... Jag får nog föra upp den på listan (den långa...!) igen, tror jag. Det här inlägget är inspirerande - och det är lite skönt att det är mer än jag som reagerat på att självkänslofokuset inte riktigt håller ända i mål. Det LÅTER ju så bra när man pratar om det.

Marie sa...

Ja, precis. Passiviserande, är ordet jag letar efter. Som att mitt mål är nått när jag tycker att jag har en bra självkänsla. Sen behöver jag inte göra så mycket mer. Det räcker inte för mig.