Nedslag i vardagen

Fyra personers vardag som jag på något sätt har blivit inblandad i idag:

• G som jag träffade på Roslagsbanan efter att hon gjort sitt veckobesök hos sin 92-åriga, Alzheimersjuka och blinda mamma, som hellre hade velat ha kräftor än de chokladpraliner hon fick och har svårt att se fram emot något överhuvudtaget.
  
• S som just fött sitt andra barn, som visade sig ha missbildningar, bland annat saknas överkäken helt och hjärnan har allvarliga begränsningar. De har fått barn, men tycker att det är väldigt svårt att glädjas.
  
• C vars man fick hjärnblödning för knappt två månader sedan, vid 42 års ålder. Sakta men säkert kan han börja stå själv och säga några ord. Men han måste lära om igen, steg för steg, och det kommer med all säkerhet att ta åratal innan han är återställd. De två tonårsbarnen säger att det är tur att man inte vet i förväg vad som ska hända, för det hade de aldrig klarat av.
  
• Min egen, där jag stressar som en galning med att få iväg Minna till dagis och iväg till jobbet där jag leder en konferens och sen hem och hämta Minna och sen vara trevlig mamma och fru och hinna allt annat som "måste" göras.
  

Jag tänker på hur vi ofta säger att "så har folk det" och "så ser vardagen ut". Gör den det? Är den så lika för alla?