Skolan var ett ämne som tog plats. Är det viktigt med förbud mot keps och mobiltelefon? Vad beror det på att det är så rörigt i skolklasserna? Hur ska lärarna förmås att stanna kvar i läraryrket? Hur ska elever vilja satsa på utbildning, och hur ska samhället ge dem chans att göra det?
Ju mer vi pratade, desto mer tyckte jag att bitarna föll på plats, utifrån de konkreta exempel som jag har hört från så många lärare. Framtidstron saknas hos så många. Och det har gått fort, den där förändringen. Orsaker? Jag tänker på den ekonomiska krisen i mitten av 90-talet som gjorde många arbetslösa, fler geografiska "utanförskapsområden" och att var och en läggs på allt större ansvar för sitt eget liv. Och kanske bidrar också frånvaron av en berättelse, en ram: vad är meningen med alltihop egentligen. Varför ska jag satsa på att utbilda mig, när jag antagligen inte får något bra jobb ändå i framtiden? Det kommer inte att bli bättre - det kommer att bli sämre.
Tyvärr verkar Institutet för framtidsstudier vara inne på samma spår.
Man kan säga att framtidsförväntningar fungerar som ett mellanled mellan ‘hårda’ bakgrundsfaktorer och det verkliga utfallet. De blir en sorts förmedlande länk mellan barndom och det liv en person får som vuxen.
Att slippa en uppväxt präglad av föräldrarnas fattigdom och arbetslöshet är de bästa förutsättningar man kan ge en ung människa om man vill att hon ska se ljust på sin egen framtid.
Ibland tänker jag att det är ett i-landsproblem, det här att unga människor i Sverige mår dåligt. Men det är nog inte så enkelt. Vad kan lärarna göra? Vad kan politiken göra? Vad kan var och en göra?
Det är nog därför jag skriver min barnbok just nu, tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar