Salome på Alla hjärtans dag

Jag läser Mara Lees Salome. Den träffar mig extra mycket när det råkar vara alla hjärtans dag just när jag har den med mig på Roslagsbanan. Och det är förstås inte
en slump att Alla hjärtans dag inträffar också i boken. Jag tänker att just
högstadieåldern är den tid i mitt liv när hjärtlösheten verkligen varit som mest
påtaglig. En tid när det faktiskt rent bokstavligt handlade om liv och död. Hur har
du det, lilla vän? Har du någon framtid i kärleksbranschen, arbetslivet,
vännätverket? Eller är det dags att gå och ta livet av sig direkt?

Mara Lee visar utan att säga orden: det där magiska som kallas gestaltning. Hon
berättar om iskylan, blodlukten och de smala strimmorna på himlen. Om dagarna som
går ut på att döda: egna känslor och behov, andras självförtroende, andras makt och
påverkan över mig. Strategierna är statuskamp, musik, alkohol, tillräckligt
krävande fritidsintressen. Döva, dämpa. Riv sönder, för att just ha sönder.

Att läsa boken är som att dra med fingrarna över en griffeltavla. Jag tror att det
var precis så det kändes att vara där. Synad, från topp till tå, i varje ögonblick.
Utfläkt in till benen. Till och med tillsammans med den som kallas ens bästa vän
gäller det att fortsätta dödandet, utan förskoning.

Socialiseringsprocesser, hormoner, kris och utveckling, vuxenblivande. Så abstrakta
ord, men så vibrerande i varje cell.

Det fanns en fristad, här och var. Det fanns ett stall med varma kroppar, utan krav
på ord och handling. Det fanns en fritidsgård med vuxna. Men inte ens där fick
omsorgen om just mig särskilt mycket plats. Det skulle bli bättre längre fram, när
jag hade kommit igenom den jobbiga processen. Eller så är mina minnesbilder falska:
kanske fanns det massor av omsorg, som jag inte såg. Jag hörde bara att "nu börjar
hon blomma" (när jag räckte upp handen och sa det som förväntades) eller "du är så
duktig på att skriva" (när jag ville diskutera innehållet i det jag hade skrivit).
Och - böcker fanns det, inser jag just nu när jag skriver.

Går det ens att ta emot kärlek, när man är i den där hjärtlösa fasen? Eller blir
man tillfälligt immun?

Som vanligt har jag inte läst ut boken när jag skriver om den. Men jag har svårt
att tro att jag kommer att bli besviken.