Persona

I kurslitteraturen på Att skriva för barn och unga ingår Barnbokens byggklossar av Maria Nikolajeva. Kanske har jag läst om det förr, jag vet inte, men avsnittet om kollektiva huvudpersoner gör boken värd att läsa för mig, bara det. Och särskilt den psykologiska kopplingen.

Så här: i till exempel Narnia-böckerna är det fyra syskon som är huvudpersoner. Att de är flera, med olika egenskaper, gör det lättare för mig som läser att hitta en person som är lik mig. Okej, det är ganska självklart. Mer intressant är att de här olika egenskaperna, de olika personteckningarna, kan läggas ihop och då tolkas som olika drag som alla finns hos en enda, och ganska komplex, person. I Narniaböckerna är Lucy spontan och emotionell, medan Susan är ganska stram och återhållsam. Peter är modig och generös, Edmund är mer självupptagen och inriktad på vad han själv har att vinna på saker och ting. Men alla de här dragen och tendenserna kan egentligen finnas hos en och samma person. Ibland väger det ena över, ibland det andra. Och när jag läser det här avsnittet går det plötsligt upp för mig hur mina huvudpersoner i mitt halvfärdiga manus som jag började med 2001 (puh) antagligen kan tolkas som olika drag hos en och samma person. Det hade jag själv inte en aning om förrän nu.

Och vad är förresten ett barn egentligen? Vad är barnlitteratur? Det är ganska roligt beskrivet i boken, och en annan bloggare skriver just om det.

Jag tänker på en massa saker jag har läst i Nikolajevas bok när jag går och ser utställningen Resan till månen på Bonniers Konsthall också. Där finns bland annat omtolkningar av Bergmans Persona, en film som jag tolkar som en skildring av olika sidor hos en och samma person (men alla gör inte det). Och sådant som berättarens närvaro i texten och hur en berättelse byggs upp tycker jag beskrivs bättre i Nikolajevas bok än i andra jag läst.