Skrämselhicka

Rädslan för det banala. Den finns alltid i mig, har jag märkt. Undrar varifrån den kommer? Rädslan för orden som är smetigt romantiska, för budskapen som handlar om tillvarons skörhet. Ändå är det just det som jag skulle vilja prata om. På riktigt, inte bara någon liten stund då och då, med er trogna men mycket få bloggläsare och med mina kursare i teologi. Varför tassar jag runt det hela tiden?

Stororden. De farliga. (Sånt som Ranelid och Gardell skriver om. Och Hemmets Veckotidning. Och som man pratar om i kyrkan. Och folk skrattar åt dem, allihop.)

Jag tänker på det när jag återigen skummar igenom Konsten att tala - handbok i praktisk retorik. Jag tänker att det är sånt jag ska blogga om i min "riktiga" blogg. Sånt jag har lärt mig om, har poäng i, är tillräckligt kvalificerad för att prata om. Logos, ethos och pathos: så här säger experterna att det ska gå till, här hittar du tipsen.

Stororden tänker jag inte riktigt platsar där, i min finblogg med världens bästa domännamn. Fast det är klart att det gnager i mig att jag antagligen har fel.