Inatt sov både jag och Gabriel oavbrutet från kl 23 till 05.30! Nytt rekord. Och det är nog en starkt bidragande orsak till att hjärnan har gått på högvarv hela dagen idag. Skönt att inse att det inte behöver vara gröttankar hela föräldraledigheten.
Igår satte jag på en skiva med Sofia Karlsson och hörde hennes version av Flickan och kråkan. Den där übersentimentala Mikael Wiehe-låten som jag grät floder till när jag var liten, då för att det var så sorgligt med kråkan som skulle dö. Nu dyker tårarna upp igen, om än inte i floder och av andra skäl: det där hoppet, de där drömmarna som alla har som barn, vart tar de vägen? Långt ifrån unika funderingar och kanske särskilt vanliga under föräldraledigheten. Man blir extra hudlös, extra upptagen av livets flöden och klockans obönhörliga tickande. Upptagen av tankar om vad som är viktigt och inte, vad som är att "hinna med" och ej.
Hm. Vad är det jag vill hinna med? Är det att stressa ihjäl mig för att jobba sisådär 35-40 timmar i veckan för någon annans idé, och sedan komma hem till familjen och vara tröttgrinig? Och vad är alternativen?
Sen råkade jag se en TV-intervju med Barbara Ehrenreich om hennes nya bok, som handlar om trenden med positivt tänkande. Enligt henne, och jag är benägen att hålla med, leder den till att människor klandrar sig själva om de inte mår bra, istället för att gå ihop och agera för att förändra det som faktiskt objektivt sett kan tänkas vara fel. D v s - det är kanske inte individen det är fel på, utan strukturerna, men det försvinner i en kultur där man ska tänka positivt, glädjas åt det lilla. Ett sätt att subtilt förtrycka människor till tystnad.
Så kanske är det bättre att vägra mindfulness?
3 kommentarer:
Gillade starkt det sista stycket!! Kram, Elise
Hej!
Jag kan hålla med dig på ett sätt om detta med positivt tänkande och skuld. Tycker också att det positiva tänkandet går överstyr ibland..
Men själv skulle jag ha gått under om jag inte börjat tänka positivt. Tror på en kombination av en stark tro på att man kan utvecklas genom positivt tänkande och en total prestigelöshet, typ att allt är på plus och att livet är en skola. Inga slag på sig själv, man är inte misslyckad för att man misslyckas osv.. Försöker hela tiden applicera det tänkandet på mitt liv. Då blir konflikt utveckling, kritik möjlighet till förändring osv. Inte alltid lätt att hålla sig till, men lättare än att bara känna sig ledsen och fastlåst.
Kram
Det är väl just balansgången som är det svåra. Vad beror på mig och vad beror på strukturer som borde förändras? Är det jag som ska förändras, eller är det något annat - som jag kanske behöver hjälp att förändra, det kanske inte bara handlar om vad jag gör i det lilla? Kanske är det inte så konstigt att jag är ledsen när världen ser ut som den gör - och kanske dövar jag inte min ledsenhet genom att unna mig något extra.
Men mindre prestigetänkande och mer accepterande av sin egen ofullkomlighet tror jag absolut på. Hm - går det att skilja på dömande och analys? Det känns vettigt att reflektera över sitt eget - och andras - agerande, men utan att (för)döma.
Skicka en kommentar