Undrar vad det är som gör att vissa tar kliv i livet som man inte trodde var möjliga, medan andra tycks fastna på samma fläck och aldrig någonsin ta sig därifrån. Samtidigt kan förstås personen själv tycka att han eller hon förändrats oerhört, medan omvärlden inte märker något alls.
Jag tänkte på det här när jag fick ett mail från en vän som äntligen tagit klivet bort från ett jobb han länge vantrivts med. Och som nu verkar vara på väg framåt på riktigt, för första gången på länge. Underbart.
Samtidigt tänker jag ofta på fixeringen vid förändring bland människor omkring mig. Det är förändring i sig som uppmärksammas, gratuleras, lyckönskas. Nästan oavsett vilka konsekvenser den får. Det stör mig - kan det inte finnas något bra i att bo länge på samma plats, jobba flera år på samma jobb, behålla samma relation hela livet? Allt ska ständigt ryckas upp med rötterna, skakas om och sättas ner någon annanstans, i någon annan konstellation. Självklart tycker jag att man ska förändra sådant man inte trivs med, det är inte det jag menar. Det känns bara fel att det som inte är förändring värderas så oerhört lågt.
Mina tankar kretsar väldigt mycket kring förändring just nu, märker jag. Inatt drömde jag att min barndomsstad var helt förändrad, allt var ombyggt och alla butiker var utbytta. Det var med känslor av sorg och förvirring som jag var där.
Under perioden när jag var 20-25 bodde jag på minst 8 olika adresser, om man inte räknar med det knappa halvår när jag var på resande fot och bodde på ett oräkneligt antal ställen. Det var tre olika studentkorridorer, aupairvistelse i Tyskland, inneboende i Uppsala, andrahandsboende i Uppsala, delat korridorrum i Österrike och delad lägenhet i Stockholm. Allt med olika människor omkring mig, olika miljöer, olika roller. Men det hade jag inga problem med alls, tyckte jag då, och ägnade mig glatt åt vilt internetdejtande för att spä på allting lite till. Däremot insåg jag efteråt att jag antagligen hade både bulimitendenser och lite depressionsslängar, förutom att det nog blev lite väl mycket alkohol då och då. Kanske är det därför jag nu känner att jag vill ha det stabilt omkring mig. En fast plats i tillvaron, och människor jag kan vara trygg och öppen med utan att behöva muta in positioner. Att komma till den insikten - att jag inte alls är så öppen och lättsam som jag försökte vara under mina studieår - är kanske min egen frigörelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar