Det är nog någonting på gång nu, tror jag. Jag liksom skruvar mig ett steg närmare för varje dag. Försöker göra verklighet av det tema jag tänkt mig för året: att vara mer jag, helt enkelt. Och när jag måste vara mer jag måste jag också konkretisera det: vad är det jag gör då, när jag är så mycket jag som möjligt?
Flummigt, låter det, men jag gillar det.
Ramlade nyss, efter barnläggningen, in i en dokumentär med Hanne Vibeke Holst. Det satte också fingret på den känslan jag har just nu. När vi vet att så mycket är fel i världen - varför gör vi inget? (Tyvärr ligger inte hela dokumentären ute på SVT Play nu. Återkommer med länk.)
Ja, jag är skeptisk till positiv psykologi, och några sidors bläddrande i Sonja Lyubomirskys Lyckans verktyg (uselt översatt är den, dessutom) gjorde mig inte mer övertygad. Är det vetenskap när man tittar i skolfotokataloger, noterar vilka som ser mest "uppriktigt glada" ut, och sedan följer upp 20 år senare och konstaterar att just dessa var lyckligast? Hm - det kan aldrig ha något att göra med att de 1) har överklassbakgrund och fått det avväpnande leendet i generna, och så fortsätter de ha pengar och förutsättningar resten av livet, eller 2) att de som ler bredast är de som fått sig itutat att de är riktigt snygga och som annan vetenskap visar är det lättare att få både bra jobb och många partners att välja på om man är snygg, eller någon annan av många möjliga förklaringar. Jag tror mer på Bengt Brülde, en annan lyckoforskare . Lycka handlar om att vara en del i en helhet, tror jag, mer än att man själv har det så himla bra och tänker så positivt. Sammanhangen. Vävarna. Det är det som betyder något.
Å andra sidan är det tungt att ha insikt också. Ignorance is bliss. Jag blir verkligen inte lyckligare av att läsa Jonathan Safran Foers Eating animals. Men jag vill veta vad jag gör, och varför.
Nu ska jag krypa ner i badkaret och kurera snuvan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar