Finns det något som kittlar tanken mer än allt som handlar om gränslandet mellan normalt och onormalt, liv och död, nu och då, tid och rum, förnuft och känsla, man och kvinna, människa och djur, utanför och innanför, lek och allvar, kropp och själ? Det där svävande, odefinierbara. Bara ordet på psykologspråk: övergångsområde. Transitional space. Ljuvligt. (Uppdatering på tisdagen: jag bytte ut "finns det något bättre än", för det är klart att det är bättre med liv utan närvaro av död, i bokstavlig bemärkelse.)
Jag kom plötsligt att tänka på mina underbara seminarier med Marie-Luise Angerer på Universität Salzburg hösten 1996. "Der posthumane Körper" hette arbetet jag skrev på hennes kurs: den posthumana kroppen. Vi pratade om könsrollernas överskridande, om hur det digitala förändrar vår kropps- och tidsuppfattning, om fysiska kroppar med mekaniska delar - cyborger. Och hon är fortfarande inne på samma områden, den fantastiska människan som fick mig att förstå begreppet queer och resonera kring kropp och själ som något utanför mig själv. Jag läste Wired Magazine och Donna Haraways A cyborg manifesto. Och var lycklig, ungefär som Ferdinand under korkeken.
Ja, det var tider, det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar