Paradigmskifte och mitt NaNoWriMo-projekt

Thomas Kuhn är en vetenskapsteoretiker som antagligen de flesta som läst någon form av högskolekurs har hört talas om. Paradigmskifte är begreppet han blivit känd för. Ibland kommer så mycket ny kunskap och nya förutsättningar att man måste börja bedriva forskningen på ett nytt sätt. En vetenskaplig revolution. Vetenskapen görs utifrån en ny syn på sig själv.

Jag har bollat rätt mycket med det där uttrycket. För mig är det svåra att istället förstå begreppet normalvetenskap. Det kommer ju ny kunskap varje dag. Ny förståelse för världen. Nya "dammluckor" som öppnas, som förändrar bilden av kartan. "Man kan aldrig stiga ner i samma flod två gånger", som någon gammal grek sa, om det nu var Herakleitos eller någon annan.

Så många år som jag har funderat på varför jag ibland känner mig utåtriktad, ibland inåtvänd. Ibland full av energi och effektivitet, ibland så seg och handlingsförlamad. Rätt smart när det gäller mycket, men riktigt korkad när det gäller att minnas en enkel, instrumentell instruktion. Oerhört uppfylld av att ta reda på helhet och sammanhang, medan jag struntar i detaljerna och aldrig minns vad karaktärerna heter i en bok eller film. Sanslöst, blixtrande arg ibland, över sånt som till synes är småsaker. Uppfylld av allt som rör normer och konventioner. Med ett desperat behov av att ha en grundplan för dagen, som kan justeras, men jag blir väldigt stressad av att inte veta: samtidigt som jag älskar och behöver att det händer saker. Och jag har funderat på varför människor beskriver mig som lugn, när jag själv ser mig som sjudande kvicksilver. Varför jag "måste" säga saker som jag känner för att säga ibland, bara för att provocera. Men framför allt, och det är här kopplingen till Kuhn kommer in: att jag alltid, i varje enskild situation, känner att jag behöver ta reda på och även i viss mån bestämma vem jag är, och det i sin tur avgör hur jag ska förhålla mig till omvärlden där och då. Jag upplever aldrig att jag är en och samma, det skiftar oerhört från en situation och en stund till en annan. Det var säkerligen därför jag läste personlighetspsykologi. Jag ville ha svar. Det enda svaret jag egentligen fick av just den delkursen var att vissa människor har stora spännvidder i sin personlighet, drag som krockar med varandra.

Ledtrådar hittade jag istället på andra håll i psykologin. Som begreppet arbetsminne och korttidsminne. Jag kan inte skilja dem åt, förstår inte åtskillnaden trots personliga mejlkonversationer med kursledaren. Och det känns inte som att jag har något av dem överhuvudtaget. De saknas, liksom. Mitt närminne finns i mina papparslappar och anteckningar. Utan dem är jag minneslös.

En annan ledtråd var hur en del människor är bra på att tänka långsiktigt och planera för att nå sina mål. Det kan inte jag. Det händer att jag sätter upp ett mål, men det kommer alltid annat emellan för att något annat känns roligare i stunden. Jag kommer aldrig till skott. Och verkar liksom aldrig lära mig av mina misstag: jag gör om dem igen, och igen.

I många år har jag tänkt att "jag har nog en släng av ADHD". Sagt att "vissa saker stämmer nog in på mig". Men bilden jag har haft av ADHD, trots många personexempel omkring mig som visar på motsatsen, har varit störiga tonårskillar som sitter längst bak i klassrummet och väger så mycket på stolen att de ramlar in genom i klassrummet intill för att de råkar ha en dörr bakom sig (ja, det hände i min klass en gång). Men jag har en väldigt aktiv, lättdistraherad och uppmärksamhetskrävande dotter, och känner igen otroligt mycket av hennes frustration i mig själv som barn. Så jag har funderat lite. Läst mycket på nätet.

I förrgår lånade jag en bok på biblioteket. ADHD - impulsivitet, överaktivitet, koncentrationssvårigheter, av Tore Duvner. Från 1997, inte helt färsk alltså. Men när jag började läsa var det som att få en röntgenbild av min hjärna, eller en planritning av mig själv (jag älskar planritningar). Den berättar om mig. Inte i vissa delar, utan helt och hållet.

Hm. Jag skulle kunna skriva en roman om det här. Och det har jag tänkt göra också: arbetsnamnet på mitt NaNoWriMo-projekt är Hundra bilder av henne. Med mig som fiktiv person i huvudrollen. En del hittar jag säkert på också, men jag tänkte faktiskt använda tiden för att utforska det jag nyss har hittat. Samla bilderna av mig själv. Tanken fick jag redan dagen innan jag lånade boken.

Sen får vi se hur jag går vidare.