Att det kan finnas så mycket känslor, kanske rentav hat, hos människor när det gäller religion och tro. Jag läser diskussioner på Newsmill i kölvattnet av Jonas Gardells nya bok Om Jesus, och hoppar nästan till över människors ordval. (Det finns en hel drös artiklar på temat Jesus och de intellektuella.)
Vad är det som gör att vissa blir så oerhört provocerade av religionen och tron? Varför kan de inte låta människor få vara sökare, kristna-på-eget-sätt, bokstavstroende eller traditionstroende eller vad som helst?
Sen blir jag också trött på det evinnerliga tjatet om att religion inte är vetenskap, för att ingenting i den går att bevisa och ingenting är ”sant”. Som om vetenskapen vore objektiva sanningar, ofiltrerade av människors åsikter och av begränsningarna i vad vi idag har möjlighet att mäta och uppfatta. Jag säger inte att jag misstror all vetenskap, men jag tror inte att det finns så många absoluta sanningar ens i den. Nya forskningsrön och resultat kommer ju varje dag. Vem vet vad vi vet imorgon, som vi inte vet idag? Hur kan vi då säga att vetenskapen har ”rätt”?
Samhällstendensen är att allt måste förklaras, allt ska debatteras och diskuteras och vara tvärsäkert. Det smittar förstås av sig på det mesta. I ett sådant läge är religion inte mycket att ha. Men det mesta i livet är inte så tvärsäkert, upplever jag. Skulle vilja uppvärdera det som är lite prövande, tvekande, det som är en aning istället för ett vetande.
(Det här inlägget skulle kunna vara betydligt mer välformulerat och utförligt, jag är ledsen att jag inte riktigt förklarar mig på det sätt jag skulle vilja. Timmen är sen och några timmars konflikter med trotstreåringen innan dess tar ut sin rätt...puh.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar